Det var lite drygt åtta år sen jag blev medlem på detta forum. Drygt tolvtusen(!) inlägg senare skriver vi 2016 och nyfikenheten är väl delvis stillad nu, och har intagit postitionen att dela med mig av mina erfarheter till behövande ist.
Måste säga att ganska mycket vatten har runnit under bron sen 2008...
Många frågor blev det i början, och tre viffrar på raken. Kroppskrämpor och annat säger till slut ifrån och några fler viffrar lär det inte bli tyvärr.
En rekapitulation av händelserna under min tid här.
2008, mars: Återfall till mc. Hade en BMW R100RT-91 jag ärvt av min bortgångne far. Löneförhöjning och delvis delad ekonomi med frun gjorde att tanken på mc gjorde sig hörd igen efter nästan tio år utan. Blocketsurfning inleddes efter hojar på runt 20 kkr. BMW med insprutning stod högt på listan. Men så var det den där vita VFR750F av 1990 års modell som plötslöigt dök upp.
En biltur, koll, inbyte av bumsen och det blev affär samma dag. Plötsligt satt jag med en ungdomsdröm på händerna ist, och med ett för stort gubbtexställ och dito hjälm.
Frun såg inte dettta komma. Hade inte en aning om hur stor mc-intresset faktiskt var. Detta var början på en lugnare och mer avslappnad adrian_vg, allt pga hojen.
2008, sommar: Vitviffern utvecklar något mysko växellådsproblem som jag inte är helt tillfreds med. Handlaren som sålde vitviffern kontaktas, och händelsevis har denne en grön VFR750F av 1997 års modell. Besök bokas in för koll och jag återvänder hem med en grön VFR ist, med ett hål i bankboken. Lyckan var total dock. Växlarna gick i med klickar. Motorn morrade ordentligt pga lägre drevning, och det breda superbikestyret gjorde kurvorna busenkla. Jag körde ju som en gud! Man kanske skulle åka ut till Rörken och SMC:s Knixkurs och visa var skåpet ska stå? Sagt och gjort. På plats fick jag reda på exakt alla fel jag gjorde. Adrian_vg var mycket liten och ödmjuk efteråt, men bankörningen gjorde att mc-åkningen snabbt byttes till faktisk körning. Säsongen tog slut alldeles för snabbt detta år.
2009-2010: Nån gång här emellan blev jag erbjuden att bli moderator för detta eminenta forum! Något jag lite tveksamt tackade ja till eftersom jag inte modererat förut.
Hann också med att skaffa den älskade hatade Edwin för vinterpendlingen via Henning. Klotningar hände - de enda hittills, om man räknar bort diverse skivbromslåsincidenter och den där gången jag nästan välte ner i ett dike när jag försökte starta med viffern på tvåan i uppförsbacke och motorn slocknade...
Hinner också med att köra så mycket och bra på Knixkurserna att instruktörerna uppmärksammar mig och erbjuder mig att bli instruktörsaspirant för SMC Uppsala.
2010, sommar: En forummedlem jag kommit att känna i Uppsala blir för inspirerad under en körning och blir uppmärksammad av farbror Blå. Kortet rycker för medlemmen och hojen måste säljas av. Blir erbjuden en sexigt kittad fejksvart VFR800F av 2000 års modell med insprutning! Ett kort val och kval senare och efter en diskussion med banken äger jag plötsligt två viffrar. Grönviffern är osäljbar och förblir så i ett par år.
2010, hösten: Går grundinstruktörskursen och får slutligen bli instruktör för SMC. En stor händelse för mig!
2010-2012: Mc-körning, mc-körning, mc-körning och IVF-kurer!! Nacken börjar göra ont, men det blir nog bättre snart.
2012, våren: Blir förstagångspappa efter många år av försök och tester. Lyckan är total och också totalt sömnbefriad efter förlossningen. Motorcyklingen får stå tillbaka. Lite grann. Ja, knappt alls egentligen. Det körs på Knix på Rörken ändå. Sömnbrist är temat för detta år.
2013, sommaren: Blir pappa för andra gången. Läkarna skriver i fruns journal att föräldrarna är "mycket överraskade" över barn nummer två. Saken var ju den att läkarna innan hade sagt att vi kan få barn på egen hand när helvetet fryser till is. Nå, kanske inte riktigt så, men innebörden var den iaf... Motorcyklingen forsätter, för nu är vi ju luttrade föräldrar. Barn nummer två får kolik. Pappa blir trött. Mamma är trött. Barnjävel nummer ett sover som en stock. Motorcykeln till och från jobbet blir dagens höjdpunkter. Pappa är fortfarande trött, men får iaf åka motorcykel. Körning blir det inte så mycket av. Trött. Trött. Trött. Går ner ca femton kg under detta år och får mysko mörka fläckar under ögonen. Vissa Knixdeltagare som kört mycket med mig på Rörken noterar och kommenterar det... Är fortfarande trött när 2013 ska bli 2014 och jag överväger att gå och lägga mig vid tiotiden på kvällen på nyårsafton. Sa jag att jag var trött?
2014, höst-vintern: Fyra år med svartviffern på väg att bli fem, och en stilla lunk infinner sig, när jag får reda på att jag kommer att få en steloperation i nacken pga tilltagande artrit i ryggraden. Ångesten står som spön i backen över vad som kommer att hända med min mc-körning, och risken för förlamning från nacken och nedåt. Notera att jag är mest orolig för mc-körningen. Man måste prioritera... Har ett känslofyllt samtal med frun en kväll, om vad vi gör om operationen går åt helvete. Kärleken är stor.
2015, vårvintern: Steloperation sker. Gråter så det skvalar medan jag ligger på post-op-britsen och lyckas vicka på tårna. Hög på morfin i några veckor efter. Panik när jag inser att viffern inte kommer att funka för mig med sin framåtlutade körställning. Dämpar sårsmärta med morfintabletter. Blir lite orolig när tabletterna är halvvägs slut och tänk om jag inte får fler... Blocketsurfar efter tablettförsäljare innan jag besinnar mig och kollar på motorcyklar ist med upprätt körställning. Supermotarder verkar billiga. Mer surfning och en motard från Österrike hos en handlare spanas in, en KTM 640 SM. Provkörningen avslöjar massiva vibrationer i hojen som tydligen är alldeles normalt. Underlivet blir närmast förlamat, men återfår känseln för några timmar i ena skinkan där man tog en benbit för steloperationen. Testar en viss KTM 690 Duke av 2008 års modell, och hittar "hem". Funderar på finansiering, men lyckas inte sälja av svartviffern först, så en nätbank får besök via handlaren. Kör hem kåtten och tar en morfintablett för säkerhets skull. Samma dag på kvällen inser jag att morfin är skit och tvärslutar. Sover inte på en vecka. Håller på att bli galen. Kan inte sova. Kan fortfarande inte sova. Börjar nästan gråta och vill nog kanske ta en morfintablett till. Men jag har en mc körklar. Efter en vecka kraschar jag och sover runt tolv timmar om dagen i några dagar. Har en hoj. Kan köra hojen. Nacken gör inte ont!
2015, vår-sommaren: Lyckas sälja av svartviffern och kan nästan avsluta lånet på Duken. Saker och ting börjar arta sig. Gör min första vifferträff och träffar idel forum-kändisar på och runt Kinnekulle. Kåtten visar sig från sin sämsta sida under träffen, men när den går verkar det som om viffrarna inte riktigt hänger med i kurvorna.

Färden hem från träffen blir ... intressant. Ett äventyr skulle man kunna säga. Problemet med Duken fixas under hösten och kåtten går som ett skållat troll. Lite för skållat, eftersom den ska användas som pendlingsfordon. Tanken på en liknande hoj, men lugnare i sinnet börjar ta form. Det är naturligt att kolla på en annan större kåtte och allteftersom faller bitarna på plats, det ska bli en KTM 990 SMR, och då med ABS-bromsar. Jakten tar sin början. Månaderna går, ingen SMR nånstans. Irritationen stiger. Men så plötsligt dyker en SMR upp, dock utan ABS. Val och kval inleds. Några dagars vånda avslutas med insikten om att om det ändå ska läggas ner en substantiell summa pengar på en annan hoj, ska den banne mig ha ABS. Jakten och väntan fortsätter.
2015, vintern: Plötsligt händer det! En 990 SMR med ABS, kittad som fanen, dyker upp på Blocket. Och se, det är en Knixinstruktör som säljer! En tids väntan inleds för att se om priset kanske kan justeras till min fördel. När väntan inte längre kan fortgå kollas SMR:en och en preliminär deal koms överens. När banken äntligen strulat färdigt blir affären av. Det är bara det att det är december och 45 minusgrader ute...
2016, vår-vinter: Livet går sin gilla gång med blöjbyten då och då, familjegrejen, mc-snack och ett öga på väderstationen för att se om det är vår snart. Och plötsligt händer det igen, plusgrader och torra vägar sker när man minst anar det och SMR:en får sträcka ut för första gången i min ägo. Lyckan är igen total!
Och på den vägen är det.
