Har idag haft mitt livs plågsammaste och kallaste mc-premiär någonsin...
Upptakten var att verkstaden jag beställt tid hos för montering av de stålomspunna bromsslangarna, idag mejlade och gav ett återbud, dessutom på obestämd tid framåt.
Efter en paniksökning efter en mc-verkstad med något så när bra renomé bestämde jag med Sulas en lite bit utanför Uppsala. De jobbar normalt sett inte med Honda, men gick med på att fixa slangarna eftersom det inte var någon större rusning efter verkstadstider just nu.
Två timmar senare satt jag på viffern, och navigerade försiktigt ut från den isiga uppfarten hemma ner till den grusiga gatan och sen ut på stora vägen som var torr och isfri, och på väg till österut och med frun i följebil. De första kilometrerna kände jag mig som en kung och bara jublade i hjälmen, satt och diggade det älskade mullret och vrålet från V4:an. Radfyrenissarna vet inte vad de missar...
Sen ut ur stan och ut på 90-vägen och bara att vrida upp värmehandtagen till 75% och försöka linda fingertopparna runt handtaget så gott det gick. Hundra procent effekt på handtagen gick inte för då brändes handflatorna, och fartvinden isade ner ytterhanden.
Största bekymret var inte isfläckar eller idiotiska bilister som glömt att motorcyklar finns utan, de snabbt nerfrysta fingerspetsarna... Värmehandtag duger så inte i sju plusgrader (enl viffertempmätaren - tror jag så mycket jag vill på... Den visade tre minusgrader när jag åkte i väg).
Ytterdelen av händerna gjorde snart ont och jag ville bara in nånstans för att värma händerna. Lyckligtvis ligger Sulas inte så långt från Uppsala, så när smärtan var nästan, men inte helt och hållet outhärdlig, och blinkerstummen nätt och jämt fungerade, var jag framme. Personalen på Sulas bara flinade.
Nå, om några dagar får vi se om stålomspunnet och DCBS är nåt att ha!
Vi är nästan där!
