Vilket underbara hojvägar! Varför ska man åka ner till alperna när man har Norge som granne?
Dock blir man ju lite avundsjuk, Sverige är ju helt platt i jämförelse.
Förutom att uppleva Norge på motorcykel så blev det ett bra test av såväl den nya GPS:en Garmin Zumo 550, med tillbehör,
som av de nya AKE Powercom bluetooth headseten.
Totalt blev det drygt 240 mil och här är turen som jag och flickvännen gjorde:
Jag har dragit ner storleken på de flesta bilderna. Klicka på bilden för att se den i fullstorlek.
Dag 1 (41,7 mil)
Dagsetappen började hemma i Stockholm och slutade i Sälen.
Vi körde E18 till Västerås (förstås mycket tråkigt) och sedan 65:an mot Fagersta. Där blev det ett kort fikastopp vid hembygdsgården. Mycket gott och trevligt!
Och här var det fortfarande varmt!
Strax efter Ludvika kom regnet på väg 247 och höll i sig ända till sent på kvällen. Stundvis är ju vägen riktigt kul, som vid sjöområdet "Malingarna", men det finns mycket rak väg i Sverige.
Egentligen hade vi tänkt att hinna köra över Norska gränsen, men på grund av vädret (som vid det laget bjöd på både regn, åska och dimma) beslöt vi oss för att stanna i Sälen.
På Lindvallens Ski Lodge var det stängt, men efter att ha ringt ett journummer kom föreståndarinnan åkande och checkade in oss på ett trevligt och varmt rum.
Dag 2 (33,4 mil)
Etapp 2 blev blöt den också. Från Lindvallen via Trysil och sedan till Hjerkinn Fjellstue uppe på kalfjället.
Lunch intogs på Koppangs pizzeria och kebabrullen där var mycket bra!
På vägen hjälpte GPS:en till och innan vi visste ordet av var vi inne på en 5 mil lång slingrande grusväg.
Det var fantastisk natur, men lite väl skakigt. Men det gick iallafall snabbare. (Har ställt om ruttkalkyleringen något efter detta...)
Väl uppe på fjället väntade denna utsikt vid Hjerkinn Fjellstue.
Här intogs middagsbuffé med kall Rignes och sedan somnade man gott.
Dag 3 (43,1 mil)
Jodå, även denna dag behagade regnet att ösa ner. Snacka om att jag var glad för mitt nyinköpta Lindstrands regnställ!
Ner från kalfjället gick turen och vidare till Oppdal för ett snabbt tankstopp och sedan vidare mot Sunndalsöra.
För att komma ut till Kristiansund, som var lunchmålet för dagen, åkte vi på underbara vägar längs Tingvollfjorden. Bland annat på väg 666, men tyvärr hade vi ingen
musikspelare med så jag var tvungen att sjunga "The Number Of The Beast" själv.
Sedan över en säkert 50-75 meter hög bro och direkt efter ner i en tunnel som gick under fjorden.
Efter lunchen i Kristiansund väntade en färja på att ta oss över Norske havet till Averøya. Hade vi åkt senare på hösten så skulle vi tagit den då färdiga tunneln istället.
Efter detta kom den första riktiga höjdpunkten, Atlanterhavsveia.
Namnet är verkligen helt rätt eftersom den slingrar sig på broar och kobbar längst ute på kanten till Atlanten.
Vi hade lite stormigt och blött väder och det var kanske just därför extra dramatiskt.
Färden gick vidare till Molde där vi återigen körde under och över fjorden. När vi sedan kom fram till Langfjorden var det dags för färja. Vi hade lite otur med
tajmingen och fick vänta en halvtimme, men det gjorde inte så mycket, det fanns ju vacker natur att plåta.
Efter en kortare färjetur var det dags för härliga slingrande vägar längs Romsdalfjorden. Längst in i fjorden fanns det en lång svepande högerkurva
som kändes som att åka på bana! Underbart!
Nu hade vi kommit fram till dagens mål, Åndalsnes. Trodde vi.
Pappskallarna hade ställt tilll med något de kallade för fjellfestival och alla hytter, hotellrum, tältplatser och hundkojor var upptagna.
Nu kom GPS:en väl till pass. Vi kollade de närmaste orterna med hjälp av sökfunktionen, men allt i närheten var upptaget. En av hytteställena föreslog att
vi skulle åka över trollstigen (som var tänkt som första mål för nästa dag) och hitta något där. En snabb koll med GPS:en och ett telefonsamtal senare hade vi
ett rum med frukost på Fjellro turisthotell.
Skönt, då skulle vi bara köra över då...
Näppeligen. Medans vi stått där och funderat och ringt och GPS:at hade jag haft tändningen igång. Vad jag inte tänkte på var att jag hade handvärmarna och GPS:en på samtidigt.
Jag hade lyckats tömma batteriet!
Det var bara att baxa upp viffern för närmsta backen och "hoppa" igång den. På 3:e försöket gick det och det bar av mot Trollstigen.
Eftersom den vägen är hyfsat engagerande för såväl förare som passagerare så blev det inte mycket bilder på alla serpentinerna. Men åtminstone en på Stigfossen!
Ovanför på utsiktsplatsen var det tjockt med låga moln, så vi for vidare utan att plåta något.
Under hela vägen upp och ner för fjället var vi i stort sett ensamma och kunde njuta i fulla drag av naturen och vägen.
Och vilken väg, sen! Fantastiskt jämna fina kurvor och lite lätt nerför, bara att gasa på!
När vi kom ner till Fjellro Turisthotell vid 20.30 var vi blöta trötta och hungriga, men värmen på hotellet, en kall öl och en tallrik friterade skaldjur rådde bot på de problemen.
Trots missödet i Åndalsnes med boende och batteritorsk blev dagen mycket lyckad! Somnade som en stock!
Dag 4 (38,2 mil)
Äntligen hade vi lite bättre tur med vädret.
Dagen började med antydan till sol och det blev bara bättre ju mer kvällen närmade sig.
En resa med färja över till Eidsdal var morgonens första bedrift.
Vattnet var i stort sett spegelblankt och skimrade sådär galet snyggt i turkost, grönt och blått!
Av från färjan och därefter bar det uppför igen! Mer serpentin!
Uppe på platån vid Eidsvatnet var det en del låga moln, men totalt vindstilla. Sagolikt fint.
Framåt Geiranger var den ena utsiktspunkten bättre än den andra och vi hade svårt att inte stanna och fota hela tiden.
Vid Ørnesvingen började lutningen och kruvorna pocka på uppmärksamhet. Tänkte då att jag skulle testa att filma med kameran
monterad på RAM armen på fästet på tanken. Funkade rätt bra, men jag måste ha gjort fel med inställningarna för det blev väldigt kort.
EDIT: Klicka på bilden för att se den helt oredigerade filmsnutten (24 Mb):
Väl nere visade Geiranger upp sig från bästa tänkbara sida.
Några dagar efter att vi var där läckte en massa diesel ut från ett kryssningsfartyg och hela fjorden stank!
Men då vi var där såg det finare ut:
Efter en kort foto och vätskepaus i den 20-gradiga värmen bar det uppför igen.
Nya härliga serpentiner och vidunderlig utsikt! Uppe på fjället var det betydligt kallare, runt 11-12 grader, men inte mindre vackert!
Det blev solig lunchpaus i Stryn, med träkolsgrillad "Strynburger" och afrikansk dansuppvisning på torget.
Efter det fortsatte färden mot Sogndal där beslut om vidare färd skulle tas.
Ytterligare vackra fjordar och höga fjälltoppar kantade rutten. Vid det här laget hade vi inte kvar några superlativ
utan skakade bara på huvudet åt att det kunde vara nästan så snyggt att det gjorde ont...
I sogndal stannade vi och tankade, sträckte på oss och ringde till Lom och bokade in oss på Fossberg turisthotell.
Färden gick vidare längs Sogndalsfjorden och därefter uppför mot Sogndalsfjell med en hel del hårnålskurvor och här och där ett och annat vattenfall.
Väl uppe på 1400 meters höjd var det återigen dags för snöklädda toppar.
Här låg det dessutom fortfarande isflak i fjällsjöarna!
På nervägen var det så skön väg att det inte blev några kort tagna. Väl framme i Lom checkade vi in på hotellet och gick på en tur i byn.
Rätt som det var så stod där en stavkyrka och visade upp sig i all prakt. Självklart så gick "elva" lite tjusigt rätt igenom byn också.
Pilsner och lövbiff avslutade en mycket bra dag.
Dag 5 (53,7 mil)
Från Lom hade vi från början tänkt att mest ta oss hemåt via E6:an förbi Lillehammer.
Lyckligtvis insisterade flickvännen på att vi skulle försöka hitta roligare väg. Och gissa om vi gjorde det!
Väg 51 över fjället söderut till Fagernes visade sig vara en riktigt höjdare.
Snabb kurvig väg i kombination med oändliga vidder gjorde att humöret var på topp. Här och där var väl kanske körningen väl inspirerad, men det var ju folktomt.
Däremot får man se upp för får som kan ligga och sova mitt ute på vägen.
Efter att ha imponerats av vidderna och kylan kom vi neråt varmare höjd igen. Där stannade vi till och följande bilder togs.
På den andra kan man se att jag inte längre hade regskylten med mig.
Förmodligen hade den skakat av någonstans uppe på fjället, men jag upptackte det inte förrän senare när vi åt lunch.
Efter detta korta stopp körde vi vidare till Docka och sedan in på väg 250 och svängde av på väg 249 vid Kinn. Denna väg kan om möjligt ha varit resans bästa rent körmässigt.
Helt nysafalterad och riktigt kurviga 34 km. Inte ett gruskorn eller asfaltsrest på vägen gjorde att det kändes som att köra på bana. Fast ännu friare!
Av naturliga skäl togs tyvärr inga kort där. Det var bara för skön åkning.
Men här är iallafall väg 249 på Google Maps
Efter den sista härliga vägen blev det tråkig transportväg resten av dagen och vi landade i Karlstad där middag intogs på torget på restaurang Arena.
Karlstad har ju även de en älv/å om än inte lika imponerande som de i Norge.
Dag 6 (30,6 mil)
Sista dagen var vi ganska trötta och ville komma hem snabbt för att dagen efter fira min mors 70-årsdag.
Därför blev det mycket motorväg. Enda undantaget var vägen mellan Örebro och Fellingsbro, som bjuder på en del sköna svängar.
Dock började jag dagen med åka ner till den lokala polisstationen i Karlstad och kvittera ut en tillfällig regskylt som fästes med zip-ties.
På vägen till Fellingsbro testade jag att filma igen och denna gång fungerade det bättre. Nu satte jag kameran på kopplingsvätskebehållaren vilket jag tyckte blev lite
roligare i och med att man då ser styrutslagen mer.
EDIT: Klicka på bilden om ni vill se den oredigerade filmen (11 Mb):
Min första flerdagarstouring med hojen blev mycket lyckad och man blev några erfarenheter rikare. Bland annat kom jag hem med en del oanvända kläder.
Regnställ är sjukt bra (snudd på nödvändigt!) att ha om man som jag har skinnställ. GPS:en visade sig vara riktigt användbar och t.om. flickvännen prisade den!
Bluetooth headseten fungerade klockrent även om batteritiden kunde varit lite bättre.
Mängden mil som vi orkade köra per dag kändes för oss avhängigt av väder, vägkvalité och naturupplevelser.
Vi stannade och fotade och tittade runt en del och då tar det ju längre tid och man hinner kortare.
För min del skulle jag nog kunna snitta på åtminstone 50 mil om dagen utan större problem.
Men den största erfarenheten är nog att Norge är sagolikt ur motorcykelperspektiv!
Det finns ju knappt en rak väg i det landet och när de varnar för krokig väg så är det verkligen befogat.
Ibland går vägarna över fjäll som känns som om det skulle kunna vara Sarek man åker på.
Fantastiskt!
Underbart!
Ge mig mer!
