Från "hata-tråden"
viewtopic.php?f=19&t=1985&start=270
Tyrannosaurus skrev:Nästa grej som iofs inte är så mycket att hata utan bara att acceptera är att jag idag fick reda på att det inte lär bli så mycket hojåka i år, om överhuvudtaget, som jag hade tänkt mig. Anledning är att fixet av mig personligen kommer att få vänta till i höst. Därför är det ganska tveksamt om jag kommer kunna köra hoj i år. Kanske lite, men det lär nog inte bli några långa sträckor med tanke på hur kroppen bär sig åt.
Jag får tacka för alla enkla, dubbla och trippla
sympatier. Men det betyder alltså INTE att jag kommer sitt hemma och stirra, utan vara så aktiv jag kan även om det i vissa lägen känns som om jag vibbar som en bergborr
Däremot lär hojåkandet bli lidande. Problemet är väl inte själva körandet eller ens balansen förutom i vissa lägen, men när jag väl sitter på hojen så håller den ju balansen av sig själv. Utan det är att jag inte är riktigt stabil i kroppen vilket ger en osäkerhetskänsla, att muslkerna i vissa lägen krampar som kan göra rejält ont när man så att säga sitter fast på hojen. Det tillsammans gör att körningen inte blir kul, nerlägg funkar inte (och jag som älskar att svänga) och det blir överhuvudtaget konstigt när inget stämmer och bara att lyfta fötterna av fotpinnen vid stopp blir ett helt företag och bör helst planeras lite i förväg.
Det var efter det som körgnistan bara försvann all världens väg efter senaste VF/R träffen jag var med på nånstans vid Hallandsåsen. Det var efter det som hojen fick stå i över 1½ år vilket ledde till nämnda problem.
Förra året kom gnistan tillbaka och jag fick hojen att funka något sånär, men den gamla åkkänslan var nära nog bortblåst av tre anledningar:
1. Hojen spottade och fräste och gick inte som det skulle utom vid pådrag (det ska nog vara fixat nu).
2. Eftersom kroppen inte vill att jag klättrar omkring så blev det sitta rakt upponer, köra rakt fram och näst intill styra mig genom kurvorna vilket inte är riktigt min melodi.
3. Detta märktes tydligast när jag förra sensommaren var ute och åkte med en polare och jag blev rastad så det stog härliga åt det, värst när vägen svängde.
Hojen är i stort sett klar att köra, jag behöver bara byta den fördömda avdragna bulten, fylla i olja i gaffeln, montera tank och kåpor och fylla olja i motorn, sen är det bara att starta och köra. Den är alltså såpass klar. Så jag har nu två alternativ:
1. Ta ut hojen och köra lite trots att jag vet att det inte kommer att kännas riktigt bra och riskera att iaf delvis tappa gnistan igen och/eller att hojen blir stående långa perioder med soppa i förgasarna.
2. Låta hojen stå i år och ha ännu en bilsäsong. Fördelen med det är att förgaseriet är inoljat och fint och mår jumjum
detsamma gäller cylinderlopp och gaffelben.
Sen kan jag ägna mig åt att fixa till underkåpan som behöver lite sliperi och lack efter lite sågning och plastning för att den skulle gå fritt för avgassystemet.
Åså kan jag fixa mätarna där plastglasen över kontrollamporna har blivit matt och närmast mjölkvitt och jag vet inte hur det kan fixas. Nån som har nåt förslag?
Jag har testat med autosol, det verkar funka, men trots att jag har gnidit som en tok så blir det inte riktigt bra ändå (det har iaf inte blivit sämre). Sen ska jag också byta lampor i mätarna, har sett att det finns diodlampor som passar. Dom som sitter där idag är lika gamla som hojen, lyser rätt svagt och pulserar lite så dom är nog på upphällningen.
hur gaggig blir du? 