Uppskattar min VFR mer än någonsin. Varför? Jo för att jag tog Edwin till Knivsta från Uppsala igår em. Motorväg och 110km/h, eller ja, runt 100 iaf...
Maken till obekväm motorcykel på snabb väg har jag aldrig kört tidigare. All fartvind hamnar rätt på överkroppen så man får hålla i sig för kung och fosterland i styret. Att klämma om tank med knäna går ju knappt, bågen är ju för smal! Fotpinnarna känns som om de bättre skulle platsa på en fiskebåt, så långt fram som de är; hängde på tåspetsarna mest hela tiden.
Att Edwin wobblar i mätarfarter över 110km/h bara bekräftar det, en XL600R ska köras i stadstrafik, alt max 70km/h eller på grusvägar.
Kraften i motorn räcker iaf till bra. När jag kom ut på 90-vägen innan motorvägen från Uppsala blev jag smått chokaderad över att Edwin inte orkade mer än knappt 90km/h på femman. Ända tills jag insåg att jag bara vridit halvvägs på rullen... Vred ett kvarts varv till och motorn började bröla ordentligt och tog ett rejält skutt framåt så att jag hängde som en vante i styret nästan. Anade aldrig att en 26 år gammal 600:a stånka kunde vara så kraftfull... Jag kör ju mest på trean, och ibland fyran, på ca 3000-4000rpm under pendlingen till jobbet.
För att återgå till viffern, kåpan gör mer än man kan tro. Alla mina tidigare motorcyklar har ju haft kåpa, så man har blivit lite hemmablind sas. Först iom Edwin igår har jag insett riktigt hur mycket en kåpa gör. Vifferns kåpa gör också trots sin storlek ett riktigt bra jobb! Dessutom sitter fotpinnarna rätt...
Det lockar inte att köra i ur och skur helt enkelt.
